Vilken dag! Den gick inte riktigt som vi tänkt. Planen var att åka till
Dyrham Park tillsammans med Anna & hennes mamma. Det är ett jättefint stort
estate (som Downton Abbey för er som vet vad det är) med otroligt vackra omgivningar. Renar strövar fritt och en klar dag ser man ända till Wales.
Sagt och gjort vi åkte. Allt gick superbra, tjejerna var glada, de gick långa sträckor utan några klagomål, vi fikade utomhus, de lekte, klättrade i träd & träffade tomten. Sen skulle vi titta i dammen efter fiskar och det var då det hände. Lilla H föll i!! Ena stunden står hon vid kanten och andra är hon i vattnet. Dammen är djup så hon bottnade inte utan försvann under ytan. Dock sjönk hon inte som en sten utan simmade upp till ytan och jag fick snabbt tag i henne och hävde upp henne ur vattnet. Tur jag stod nära, vet inte hur länge hon skulle kunna hålla sig flytande med den tunga vinterjackan på.
Lilla H en minut innan hon faller i. Ni ser ju kanten, precis i markhöjd. Ett felsteg och du är i vattnet. Lilla H gallskrek. Jag och Annas mamma behövde av någon konstig anledning inte utbyta ett endaste ord. Vi fungerade som en väloljad maskin, av med plagg efter plagg, torka så torrt det går och snabbt lida in i Annas mammas jacka och sen springa mot bilen.
En kall med väldigt modig och tapper tjej sitter inlindad i våra jackor i bilen på väg hem. Det var många som såg vad som hände och stannade upp. En snäll dam kom fram och gav Lilla H en chokladbit. Lite konstigt faktiskt men väldigt snällt. Det var inget de kunde göra. Vi behövde komma hem snarast. Vi stötte på tomten och han hjälpte oss på en buss som tog oss till parkeringen. 20 min efter hon föll i var vi åter hemma och Lilla H och jag låg nerbäddade under täcket. Jag var ju aldrig i vattnet men blev blöt och kall när jag drog upp henne.
Då har man ännu en gång lärt sig att barn absolut inte under några omständigheter kan springa själva. Inte ens i "säkra" miljöer som denna, utan bilar och många människor omkring. Att låta henne springa ute själv och leka tex i skogen med kompisar eller ens springa i förväg någonstans känns just nu väldigt långt borta. En fyraåring är fortfarande ett väldigt litet barn och ibland tenderar man att glömma det. Men de är små och väldigt hjälplösa när olyckan väl är framme. Ta hand om era barn. De är det käraste ni har. Kram!
Lilla H med Anna undersöker ett stort gammalt träd. Det fanns massor av gamla träd som man kunde gå in i.
Lilla H träffat tomten. Attans att vi inte tog med önskelistan.
Oväntat slut
