Ärligt så har det varit betydligt svårare att komma tillbaka den här gången. Ni klagar ju på att jag bara skriver om lycka och solsken här inne. Nu gör jag inte det. Det är tufft just nu. Jag saknar Sverige, min familj och vänner. Tänker på det mycket. När jag flyttade hit så kände jag mig färdig med Sverige. Not so sure anymore.... 

 

Jag ser ju så tydligt vad det är som händer. Minns ni kursen vi gick i Stockholm där de talade om de olika faserna som expatriater går igenom. Smekmånadsfasen, allt med det nya landet är bara sååååå bra. Man e högt uppe. På skalan, tills man faller platt ner och intar nästa fas; minns ej vad den hette men då tycker man helt plötsligt att hemlandet är det bästa som finns och britter e idioter osv.... det är väl där jag e nu då. Denna fas är extremt viktig tydligen, man måste ta sig igenom den så är det bara för efter sen då planas allt ut och man börjar trivas bra igen. Det e så sjukt, forskning på expats har visat att ALLA går igenom dessa faser. Vissa med några månaders förskjutning men ändå, alla gör det! Undra när maken kommer nerdimpandes...?